Vid pizzerian väntar kajorna

kajor%20-%201.jpg

Det är måndagen den 12 juli 2021 och kanske +28°C i veckan. Snart skall jag träffa en katt. På TV berättas om skogsbränder och om flyktingkriser i hela världen. Coronapandemin verkar avta i Europa. Högerfolket kan inte regera, men vill gärna. Mycket vill ha mer och de fattiga får väl skylla sig själva. Det gäller att födas på rätt ställe och med rätta föräldrar.


Vid kyrkan blir det fler bänkar och bord. Och grus.

boulesvy%20-%201.jpg


Jag eller Vi eller Dom?

Nu i midsommar har vi haft några soliga veckor i mellansverige. Alltför varmt, säger man. Men klimatet är svårt att ändra. Det kostar ju pengar. Vi människor anser ju att naturen är vår och vi vill undersöka och använda den. Lite ödmjukhet skulle sitta bra. Nu går det mot slutet.

På rekommendation läste jag två böcker nyligen. Författare Erlend Loe och böckerna hette "Doppler" och "Blåst". De antydde att vi som vill utvecklas behöver lite tankeverksamhet och samarbete. En annan bok handlade om uthållighet.
Man behöver inte heller pensionera sig helt och hållet. Det går att utvecklas så länge som man hör och ser. Då får man material för tankar och kommunikation.


blasarsymfoniker.jpg
Blåsarsymfonikerna

spelade för Näsbyparks Parkinsonboende och äldreboende - Ersta diakoni och för Ångarens Vårdboendeoch för alla vid Näsbyparks hållplats. Det behövdes och vi tackade med applåder.

.


Onsdagen den 19 maj hade vi PROVA PÅ dag av boule vid Näsbyparks kyrka

boule%2019maj2021.png



Vi hade läsecirkeln i Näsbyparks bibliotek med Zoom videomöte den 18 februari och talade om

Den blå rullgardinen

av Agnes von Krusenstjerna
.

Hon beskrev allt som lite mer eller lite mindre än det var.

/Jag läste förra året boken Den sårade divan
Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)
Författare: Karin Johannisson /

20-talets kulturelit hade sin kokainkvart i en lägenhet på Östermalm. Agnes använde perioder på Beckomberga som vilohem där hon bestämde om cigaretter, sprit och varma bad. Sigrid Hjertén och Nelly Sachs hade också upptäckt möjligheterna till vila och flykt.

Den blå rullgardinen som Angela respektive Johan projicerade sina drömmar på tyckte jag var en bra sak. Barn kan se för sin inre syn på nätterna. 20-talsmiljön var beklämmande. Knapadeln var självgod men inte särskilt duglig. Flickor skulle genom giftermål skaffa sig en social tillvaro. Arv var viktigt. Husen och trädgårdarna skulle skötas av trädgårdsflickor och arrendatorer och tandlösa kärringar tvättade. Männen var fysiska. Otrogna.

Arbetarna var underdåniga.

Agnes rosor är rödare och doftar mer än våra köpeblommor. Träden är levande och havet stormigare. Parken större. För att inte tala om natthimlen med sina stjärnor.

Sexskildringarna dåliga, särskilt Adéle var elak. Familjelivet obefintligt. Betty, Petras svägerska, beskrevs som judinna, orientalisk, varmhjärtad, lite slarvig men duglig och positiv. Judarnas liv föremål för Hitlers intresse och Europas intellektuella låtsades okunniga, men de mänskliga rättigheterna blev så småningom aktuella.

Språket och orden i boken tycker jag är ganska bra hanterat, men innehållet gillar jag inte.

Ett hönshus. Det var ett klassamhälle med en korkad överklass.
Idag har vi en värld som styrs av ett motto: "MERA PENGAR".

Vi har råd med ett klimat där alla kan leva.
Läs Göran Greider

/Per


---------------------------

Om Pandemier



---------------------------

Mamma berättade om

34per&monica-680.jpg

Lille Pers vandring av Hugo Gyllander

Nu går jag bort, sa lille Per,
nu går jag bort dit stigen bär,
att söka slottet Silvertopp,
att få prinsessan Rosenknopp,
Jag tror att hon mej bannar,
om här jag längre stannar.
o s v
---

Och in i slottets sal han lopp.
Där satt prinsessan rosenknopp.
Du är så vacker som ett bär!
Och du blir min, sa lille Per.
I glädje och i gamman
vi leka sen tillsamman.

Trodde Lille Per.

Senare i livet
fick jag en dotter och jag berättade en saga om en fiolspelare på cirkus. mullenberg2021.jpg Livets långa resa har fört mig till fantasins land. Nu senast läste jag om Vild Iris som Louise Glück tänkte på i trädgården. Själv mötte jag en rosenknopp en natt då jag och en kvinna hade druckit vin och på radion lyssnat till japansk musik av en ensemble från Kyoto. Livet finns i en trädgård. En plats där husen är gamla och små, där stigarna går genom buskar och snår. Människorna håller på med något. Växtligheten, fuktigheten, tiden talar sitt språk. Ibland förstår jag deras tecken. Men jag vet att när jag är vaken samlas människor i grupper för att byta pengar. Då rubbas grunden för liv.

Här finns kärnan i kärleken. Jag och vi. Vi och de andra. Djur och natur är förutsättningen för våra liv.
Och för fantasin och poesin.
Alltså:
Vi måste hjälpas åt, med arbete och med pengar. Naturen, djuren och de andra är nödvändiga för våra liv. Älska dina medmänniskor och det må gå dig väl. Och mina medmänniskor är väl alla andra?

---------------------------

Pölsan är livet

Aftonbladet den 10 januari 2021.

Citat:
"Strax efter midnatt stängdes Donald Trump av från Twitter permanent för att ha uppviglat till våld.
Men beslutet får kritik av press­ och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. ­ Jag har ingen sympati för Trump, men hans rätt att twittra är jag beredd att försvara, säger han."

---------------------------

Om Sanningen

Torgny Lindgren skrev "Pölsan" som utgavs i april 2002.
En notisskrivare i Norrlands inland skickar notiser till tidningen i kuststaden. Han får betalt per rad. En dag får han ett brev.
Även här handlar det om saklighet och sanning.
Yttrandefrihetsexperten kanske skall begrunda skillnaderna.

TL01-680.jpg
TL02-680.jpg
TL03-680.jpg

---------------------------

Jag vill tipsa om en artikel pä DN.se:
Jörgen Huitfeldt: Det finns en röd träd mellan Vipeholmsanstalten och svensk pandemihantering
Vär historia präglas av en tidvis krass syn pä människovärdet. Hanteringen av de äldre under pandemin bär spär av en inställning som det nu är hög tid att göra upp med, en gäng för alla.

KOLUMNEN. Jörgen Huitfeldt är chefredaktör för Kvartal och ny som fristäende kolumnist i Dagens Nyheter.
Läs hela artikeln här: https://www.dn.se/ledare/jorgen-huitfeldt-det-finns-en-rod-trad-mellan-vipeholm-och-svensk-pandemihantering/

Här är texten:

Det är midnatt och jag ligger i sängen. Min vana trogen har jag en podcast i öronen att somna till. Men  P1-dokumentären "Vipeholmsanstalten"  är inget man blir sömnig av. Mellan oss i sängen ligger vår älskade, ofta krävande men samtidigt världsunika dotter. Hon andas lugnt, lyckligt ovetande om hur sådana som hon har betraktats av läkare och andra auktoriteter genom åren. Jag kommer på mig själv med att fundera över vilken siffra hon hade fått av överläkaren på Vipeholm, Hugo Fröderberg, på hans hemsnickrade sexgradiga skala. En nolla? Översatt till hans vokabulär ­ svårskött, obildbar och sinnesslö. Fast hon pratar ju en del ändå och som förhandlare slår hon vilken fackbas som helst. En etta kanske?

När jag med stigande  förfäran lyssnar på Randi Mossige-Norheims dokumentär slås jag av vilken skillnad det gör när offer för massövergrepp får namn och egna livshistorier. Ja, när de går från att vara del av ett anonymt kollektiv till att bli individer.

Ett av de livsöden som stannar kvar är Fritz Olov Theodor Johansson från Lyrestad vid Göta kanal. Olle, som han kallas, tycks vara en egensinnig ung man med drastisk humor och livlig fantasi. Det framkommer i de många brev han skriver hem till familjen:
"Vi har snart middag nu, om en halv menut. Hjalmar Karlsson på trean spelar dragspel så skjortan blir alldeles våt, och lägger sin själ i vareviga låt. Om Lisa vore så snäll och skickade lite saft och kommer och hälsar på mig någon gång i tiden. Skriv svar snart. Din bror Fritz Olov Theodor."

Efter att ha passerat ett flertal institutioner anländer han 28 år gammal till Vipeholm, slutstationen för dem som inte passar någon annanstans. Under sina 13 år  på anstalten fortsätter Olle att skriva brev. De flesta till familjen där ett återkommande tema är att han vill därifrån. Men vid krigsslutet 1945 fattar han pennan och vänder sig direkt till Adolf Hitler där han välkomnar diktatorn till anstalten:

"Eftersom du börjar bli klämd inbjudes du Der Fyren att gästa Vipeholms sjukhus som för dig tordhe vara lämplig miljö för att bli mottagen här medtagg högst 2 hekto ordnhar."
Flera av breven ­ som kanske hade kunnat förändra Olles öde ­ skickas aldrig iväg till familjen. I stället stannar de hos Hugo Fröderberg som finner det "meningslöst" att skicka dem. I likhet med många andra som "vårdades" på Vipeholm blir Olles liv kort. Vid 41 års ålder dör han i tuberkulos. Hans hjärna tas ut och skickas i formalin till Uppsala för undersökning.

Journalerna och Hugo Fröderbergs prosa är fyllda av uttryck som "inga tecken på psykiskt liv", "mycket lågt stående idiot" och "patientmaterial". I orden döljer sig beredvilligheten att förhandla om det som aldrig får bli föremål för kompromisser: Att varje människas liv har ett värde. För sin egen skull. I Fröderbergs opublicerade självbiografi resonerar han med sig själv: "I naturliga tider avled idioter vid födseln eller vid späd ålder. Numera hålls de vid liv med konstlade medel."

Dokumentären påminner mig  om den nästan ingenjörsmässiga syn på människovärdet som då och då kommit till ytan i Sverige. Den hårdhänta assimileringen av samer är ett exempel, tvångssteriliseringarna ett annat. I samma stund som ett samhälle börjar göra dessa nyttokalkyler kring liv och död är den förgiftade snöbollen i rullning. Fler och fler lager läggs på bollen som till slut riskerar att bli så stor att den krossar oss alla.

Det är uppenbart att spår av detta tänkande fortfarande kastar skuggor in i vår tid. Likt en vampyr vilar det i mörkret redo att stiga upp i ljuset när stjärnorna står rätt. Som de tycks ha gjort när pandemin slog in över oss. Denna gång gällde det de äldsta och sköraste.

I samma stund som ett samhälle börjar göra dessa nyttokalkyler kring liv och död är den förgiftade snöbollen i rullning. Det går aldrig att leda i bevis att detta slags överväganden har påverkat vården av de coronasmittade äldre, eftersom sådana numera aldrig är uttalade. Samtidigt är det svårt att hitta någon annan förklaring till det som nyligen slogs fast i rapporten från IVO:

* Äldre har i många fall ordinerats palliativ vård efter bedömning på telefon, utan att någon läkare ens träffat patienten.

* Andelen fall där läkare faktiskt tagit sig till äldreboendet och gjort en bedömning på plats utgör cirka 6 procent.

* En femtedel av personerna med konstaterad eller misstänkt covid-19 har inte fått någon individuell läkarbedömning alls utan bedömts kollektivt.

Vad för slags frågor  kan ha skvalpat runt i det undermedvetna och banat väg för detta som redan nu framstår som omänskligt?

Vad spelar det egentligen för roll om en gamling som ändå snart ska dö ges palliativ vård utan att man säkert vet om det är det rätta i det enskilda fallet? Hur mycket är den extra tid som kan läggas till en gammal och skröplig människas ofullkomliga liv värd? Och för vem?
Blotta misstanken att sådana outtalade idéer har påverkat vården under pandemin gör diskussionen till en av de viktigaste att lyfta upp i ljuset. Så att historiens mörka skuggor kan fördrivas en gång för alla.

Jörgen Huitfeldt

-------------------------

2%20-%201-lasseman-inst.jpg

Fotot visar min bror Lars som levde 1934-1954. (Sedan Karin 1942 och Anders 1944). Han föddes med navelsträngen om halsen och blev ett cp-barn. Han sköttes om hemma under 30-talet, pä institution under 40-talet och dog pä Vipeholm är 1954.

Vipeholmsanstalten startade är 1935 för att förvara utvecklingsstörda människor. Deras hjärnor togs ut och skickades till hjärnlaboratoriet i Uppsala. "Forskarna" hette Hugo Fröderberg och Nils Gellerstedt. De kunde visa att tänderna förstörs av karies med söt klibbig kola. Hjärnforskningen lades ner är 1955.

30 minuter in pä första programmet och 6 minuter in pä det sista handlar det om Lars. Lyssna till berättelserna. Det var en hemsk människosyn.

Kom ihäg dem alla


Läs också Sydsvenska Dagbladet "De sållades bort på Vipeholm.."

---------------------------

vipeholm5.jpg

Lyssna till de 5 delarna av dokumentren SR P1





Plats för bilder


julbarn.png

hemkop-vagn.jpg
IMG_20201024_180744-680.jpg
Roddarhuset%20oktober.png
kundvagnar.jpg
tre-dammsjon.jpg
bouleskor.jpg
skulptur-parken.jpg
roddarhuset-vaxholm.jpg
picnic-nasaeng.jpg
tankar.jpg
farfarmorhast-600%202.jpg


pingvinparpromenad%20.jpg