Vad är kärlek

Mamma berättade om

Lille Pers vandring av Hugo Gyllander

Nu går jag bort, sa lille Per,
nu går jag bort dit stigen bär,
att söka slottet Silvertopp,
att få prinsessan Rosenknopp,
Jag tror att hon mej bannar,
om här jag längre stannar.
o s v

Senare i livet fick jag en dotter och jag berättade en saga om en fiolspelare på cirkus. mullenberg2021.jpg Livets långa resa har fört mig till fantasins land. Nu senast läste jag om Vild Iris som Julia Glück tänkte på i trädgården. Själv mötte jag en rosenknopp en natt då jag och en kvinna hade druckit vin och på radion lyssnat till japansk musik av en ensemble från Kyoto. Livet finns i en trädgård. En plats där husen är gamla och små, där stigarna går genom buskar och snår. Människorna håller på med något. Växtligheten, fuktigheten, tiden talar sitt språk. Ibland förstår jag deras tecken. Men jag vet att när jag är vaken samlas människor i grupper för att byta pengar. Då rubbas grunden för liv.

Här finns kärnan i kärleken. Jag och vi. Vi och de andra. Djur och natur är förutsättningen för våra liv.
Och för fantasin och poesin.
Alltså:
Vi måste hjälpas åt, med arbete och med pengar. Naturen, djuren och de andra är nödvändiga för våra liv. Älska dina medmänniskor och det må gå dig väl. Och mina medmänniskor är väl alla andra?

---------------------------

Pölsan är livet

Aftonbladet den 10 januari 2021.

Citat:
"Strax efter midnatt stängdes Donald Trump av från Twitter permanent för att ha uppviglat till våld.
Men beslutet får kritik av press­ och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. ­ Jag har ingen sympati för Trump, men hans rätt att twittra är jag beredd att försvara, säger han."

---------------------------

Torgny Lindgren skrev "Pölsan" som utgavs i april 2002.
En notisskrivare i Norrlands inland skickar notiser till tidningen i kuststaden. Han får betalt per rad. En dag får han ett brev.
Även här handlar det om saklighet och sanning.
Yttrandefrihetsexperten kanske skall begrunda skillnaderna.

TL01-680.jpg
TL02-680.jpg
TL03-680.jpg

---------------------------

Jag vill tipsa om en artikel pä DN.se:
Jörgen Huitfeldt: Det finns en röd träd mellan Vipeholmsanstalten och svensk pandemihantering
Vär historia präglas av en tidvis krass syn pä människovärdet. Hanteringen av de äldre under pandemin bär spär av en inställning som det nu är hög tid att göra upp med, en gäng för alla.

KOLUMNEN. Jörgen Huitfeldt är chefredaktör för Kvartal och ny som fristäende kolumnist i Dagens Nyheter.
Läs hela artikeln här: https://www.dn.se/ledare/jorgen-huitfeldt-det-finns-en-rod-trad-mellan-vipeholm-och-svensk-pandemihantering/

Här är texten:

Det är midnatt och jag ligger i sängen. Min vana trogen har jag en podcast i öronen att somna till. Men  P1-dokumentären "Vipeholmsanstalten"  är inget man blir sömnig av. Mellan oss i sängen ligger vår älskade, ofta krävande men samtidigt världsunika dotter. Hon andas lugnt, lyckligt ovetande om hur sådana som hon har betraktats av läkare och andra auktoriteter genom åren. Jag kommer på mig själv med att fundera över vilken siffra hon hade fått av överläkaren på Vipeholm, Hugo Fröderberg, på hans hemsnickrade sexgradiga skala. En nolla? Översatt till hans vokabulär ­ svårskött, obildbar och sinnesslö. Fast hon pratar ju en del ändå och som förhandlare slår hon vilken fackbas som helst. En etta kanske?

När jag med stigande  förfäran lyssnar på Randi Mossige-Norheims dokumentär slås jag av vilken skillnad det gör när offer för massövergrepp får namn och egna livshistorier. Ja, när de går från att vara del av ett anonymt kollektiv till att bli individer.

Ett av de livsöden som stannar kvar är Fritz Olov Theodor Johansson från Lyrestad vid Göta kanal. Olle, som han kallas, tycks vara en egensinnig ung man med drastisk humor och livlig fantasi. Det framkommer i de många brev han skriver hem till familjen:
"Vi har snart middag nu, om en halv menut. Hjalmar Karlsson på trean spelar dragspel så skjortan blir alldeles våt, och lägger sin själ i vareviga låt. Om Lisa vore så snäll och skickade lite saft och kommer och hälsar på mig någon gång i tiden. Skriv svar snart. Din bror Fritz Olov Theodor."

Efter att ha passerat ett flertal institutioner anländer han 28 år gammal till Vipeholm, slutstationen för dem som inte passar någon annanstans. Under sina 13 år  på anstalten fortsätter Olle att skriva brev. De flesta till familjen där ett återkommande tema är att han vill därifrån. Men vid krigsslutet 1945 fattar han pennan och vänder sig direkt till Adolf Hitler där han välkomnar diktatorn till anstalten:

"Eftersom du börjar bli klämd inbjudes du Der Fyren att gästa Vipeholms sjukhus som för dig tordhe vara lämplig miljö för att bli mottagen här medtagg högst 2 hekto ordnhar."
Flera av breven ­ som kanske hade kunnat förändra Olles öde ­ skickas aldrig iväg till familjen. I stället stannar de hos Hugo Fröderberg som finner det "meningslöst" att skicka dem. I likhet med många andra som "vårdades" på Vipeholm blir Olles liv kort. Vid 41 års ålder dör han i tuberkulos. Hans hjärna tas ut och skickas i formalin till Uppsala för undersökning.

Journalerna och Hugo Fröderbergs prosa är fyllda av uttryck som "inga tecken på psykiskt liv", "mycket lågt stående idiot" och "patientmaterial". I orden döljer sig beredvilligheten att förhandla om det som aldrig får bli föremål för kompromisser: Att varje människas liv har ett värde. För sin egen skull. I Fröderbergs opublicerade självbiografi resonerar han med sig själv: "I naturliga tider avled idioter vid födseln eller vid späd ålder. Numera hålls de vid liv med konstlade medel."

Dokumentären påminner mig  om den nästan ingenjörsmässiga syn på människovärdet som då och då kommit till ytan i Sverige. Den hårdhänta assimileringen av samer är ett exempel, tvångssteriliseringarna ett annat. I samma stund som ett samhälle börjar göra dessa nyttokalkyler kring liv och död är den förgiftade snöbollen i rullning. Fler och fler lager läggs på bollen som till slut riskerar att bli så stor att den krossar oss alla.

Det är uppenbart att spår av detta tänkande fortfarande kastar skuggor in i vår tid. Likt en vampyr vilar det i mörkret redo att stiga upp i ljuset när stjärnorna står rätt. Som de tycks ha gjort när pandemin slog in över oss. Denna gång gällde det de äldsta och sköraste.

I samma stund som ett samhälle börjar göra dessa nyttokalkyler kring liv och död är den förgiftade snöbollen i rullning. Det går aldrig att leda i bevis att detta slags överväganden har påverkat vården av de coronasmittade äldre, eftersom sådana numera aldrig är uttalade. Samtidigt är det svårt att hitta någon annan förklaring till det som nyligen slogs fast i rapporten från IVO:

* Äldre har i många fall ordinerats palliativ vård efter bedömning på telefon, utan att någon läkare ens träffat patienten.

* Andelen fall där läkare faktiskt tagit sig till äldreboendet och gjort en bedömning på plats utgör cirka 6 procent.

* En femtedel av personerna med konstaterad eller misstänkt covid-19 har inte fått någon individuell läkarbedömning alls utan bedömts kollektivt.

Vad för slags frågor  kan ha skvalpat runt i det undermedvetna och banat väg för detta som redan nu framstår som omänskligt?

Vad spelar det egentligen för roll om en gamling som ändå snart ska dö ges palliativ vård utan att man säkert vet om det är det rätta i det enskilda fallet? Hur mycket är den extra tid som kan läggas till en gammal och skröplig människas ofullkomliga liv värd? Och för vem?
Blotta misstanken att sådana outtalade idéer har påverkat vården under pandemin gör diskussionen till en av de viktigaste att lyfta upp i ljuset. Så att historiens mörka skuggor kan fördrivas en gång för alla.

Jörgen Huitfeldt

-------------------------

2%20-%201-lasseman-inst.jpg

Fotot visar min bror Lars som levde 1934-1954. (Sedan Karin 1942 och Anders 1944). Han föddes med navelsträngen om halsen och blev ett cp-barn. Han sköttes om hemma under 30-talet, pä institution under 40-talet och dog pä Vipeholm är 1954.

Vipeholmsanstalten startade är 1935 för att förvara utvecklingsstörda människor. Deras hjärnor togs ut och skickades till hjärnlaboratoriet i Uppsala. "Forskarna" hette Hugo Fröderberg och Nils Gellerstedt. De kunde visa att tänderna förstörs av karies med söt klibbig kola. Hjärnforskningen lades ner är 1955.

30 minuter in pä första programmet och 6 minuter in pä det sista handlar det om Lars. Lyssna till berättelserna. Det var en hemsk människosyn.

Kom ihäg dem alla


Läs också Sydsvenska Dagbladet "De sållades bort på Vipeholm.."

---------------------------

vipeholm5.jpg

Lyssna till de 5 delarna av dokumentren SR P1

Plats för bilder


julbarn.png

hemkop-vagn.jpg
IMG_20201024_180744-680.jpg
Roddarhuset%20oktober.png
kundvagnar.jpg
tre-dammsjon.jpg
bouleskor.jpg
skulptur-parken.jpg
roddarhuset-vaxholm.jpg
picnic-nasaeng.jpg
tankar.jpg


pingvinparpromenad%20.jpg